Vi hänvisar till tidigare inlägg om Brynolfs bravader del 1 och del 2.
Det kan då konstateras att det till Länsstyrelsen anmälts att det schaktats i området i Gamla stan vid följande tillfällen:
3/12-19
september -17
samt vid ett flertal tillfällen de senaste åren.
I samma anmälan framgår även att anmälaren har mer bild- och filmbevis varför kontakt önskas med polis/ åklagare.
Vad vi förstår så har Kalmar kommun ett tillstånd enligt Kulturmiljölagen gällande ett av dessa tillfällen, nämligen den schaktning som utförs i september -17 vilket är det som Annette Andersson hänvisar till i sitt brev till Länsstyrelsen.
Kalmar kommun saknar däremot tillstånd för schaktning utförd 3/12-19, detta är även Eva Brynolfs uppfattning.
Eva Brynolf tillstår även att det är tillståndspliktigt.
Hur det förhåller sig med tillstånd för de övriga till antalet stora schaktningar utförda de senaste åren berör Eva Brynolf inte överhuvudtaget.
Länsstyrelsen ska som tillsynsmyndighet anmäla, ej utreda, misstänkta brott mot Kulturmiljölagen.
Till sin hjälp har Länsstyrelsen denna ”Vägledning för tillämpning av Kulturmiljölagen, Fornminnesbrott” utgiven av Riksantikvarieämbetet. http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/10343
I1 Inledning i denna vägledning står bl a följande att läsa:
”Syftet med denna vägledning är att beskriva vad som är god praxis vid länsstyrelsens handläggning av ärenden som rör misstanke om fornminnesbrott.”
”All ärendehantering som följer av att länsstyrelsen misstänker att ett brott mot 2 kap. kulturmiljölagen har begåtts ska präglas av objektivitet, transparens och likabehandling. Huvudprincipen är att länsstyrelsen alltid bör lämna in en åtalsanmälan vid misstanke om att ett fornminnesbrott har begåtts.”
Vid ett flertal tillfällen har Eva Brynolf fått frågan om lagrum, praxis samt nationella planer som hon har till grund för sitt beslut att återta gjord åtalsanmälan.
Även följande text återfinns i 1 Inledning, vägledning utgiven av Riksantikvarieämbetet.
”Av central betydelse för principen om åtalsprövning av misstänkta fornminnesbrott är även den så kallade legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen ställer krav på att medborgarna av lagstiftningen ska kunna förutse om, hur och när de kan bli föremål för ingripanden. Därmed begränsas domstolarnas och andra myndigheters godtycke och rättssäkerheten främjas. De rättssäkerhetsgarantier som enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (särskilt art 6)1 tillkommer den som blir anklagad för brott tillgodoses också bäst, sedan en misstanke väl konstaterats, genom att en eventuell brottsutredning sker helt inom ramen för en förundersökning.”
Då Länsstyrelsen är en myndighet ska de ha lagstöd för sina beslut.
Detta har Eva Brynolf till dags dato, trots flera försök, inte lyckats prestera.
Tills vi av Eva Brynolf får svar på dessa, i sammanhanget helt grundläggande frågor, tolkar vi hennes agerande som helt godtyckligt, dvs olagligt.
Noterbart är att Länsstyrelsens, genom Eva Brynolfs (i rollen som tillsynsmyndighet), i detta fall flexibla förhållningssätt till Kulturmiljölagen inte alltid gäller.
I samma område har nämligen Länsstyrelsen som tillsynsmyndighet åtalsanmält både privatpersoner och nu senast en näringsidkare.
Hur kommer det sig att agerandet från Länsstyrelsen skiljer sig åt beroende på vem som eventuellt gjort fel?
