När den kommunala chefen även driver företag, vad gäller då?
I detta inlägg kommer vi att diskutera frågan kring offentligt anställdas bisysslor, närmare bestämt de förtroenderubbande.
De offentliganställdas rätt att ha bisysslor begränsas i lag och avtal i tre avseenden.
Det gäller
- förtroenderubbande bisysslor
- arbetshindrande bisysslor
- konkurrensbisysslor.
Förtroenderubbande bisyssla regleras huvudsakligen i Lagen om offentlig anställning (LOA), men det finns även kompletterande bestämmelser om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i vissa andra författningar. LOA https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1994260-om-offentlig-anstallning_sfs-1994-260
Arbetshindrande och konkurrensbisysslor regleras i kollektivavtal.
Vad är då en bisyssla?
Enkelt uttryckt kan man säga att bisysslor är sådant som en arbetstagare ägnar sig åt på sin fritid, oavsett om denne får betalt för det eller inte. En arbetstagare inom en myndighet eller kommun får inte ha en bisyssla som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet, eller som kan skada myndighetens eller kommunens anseende.
Vid bedömningen om huruvida en bisyssla är förtroenderubbande tittar man bland annat på om det finns risk att bisysslan skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för den anställde och den myndighet eller kommun vederbörande arbetar på. Finns det en risk att den anställde skulle kunna vara partisk i sitt huvudsakliga arbete på grund av bisysslan?
Bedömningen görs alltså igenom att man tittar på risken för att en sådan situation ska uppkomma i framtiden, inte att något redan inträffat. En bedömning av bisysslor kan även se olika ut beroende på vilken roll en arbetstagare har, särskilt om en person exempelvis utför myndighetsutövning.
En arbetsgivare är skyldig att informera om vad som kan göra en bisyssla otillåten och en arbetstagare är skyldig att på begäran från sin arbetsgivare lämna sådana uppgifter om sin bisyssla som behövs för att arbetsgivaren ska kunna bedöma bisysslan.
För varje anställd som ägnar sig åt en otillåten bisyssla ökar risken att medborgarnas förtroende för myndigheten, kommunen eller regionen skadas. Med tanke på dessa konsekvenser bör tilliten också kompletteras med kontroll.
Om en bisyssla är att anse som förtroenderubbande ska arbetsgivaren besluta att arbetstagaren ska upphöra med den bisysslan.
I Ekonomisk Debatt 2013 publicerades en forskningsartikel av forskarna Gissur Erlingsson och Richard Öhrvall där de analyserade kommunernas och landstingens hantering av de anställdas bisysslor. I studien konstaterades att det finns klara indikationer på att kommuner och regioner inte har tagit frågan om bisysslor på tillräckligt stort allvar. Deras analys visade även att kommunerna och regionerna saknade överblick över sina anställdas bisysslor.
Fortsättning följer.
