Tills alla dör

Diamant Salihu kom som sjuåring 1992 från Kosovo till Sverige, närmare bestämt till området Tjärna ängar i Borlänge.

Som vuxen har han arbetat som journalist bl a på Expressen.

I dagarna släpps nu hans bok ”Tills alla dör”.

Victor Malm, Expressen skriver så här om boken:

”Diamant Salihus Tills alla dör…är en djupt imponerande prestation. Någon som mer bemängd på att jämställa prestation med siffror hade dragit upp de 130 människorna som han har intervjuat, eller timmarna som han har lagt på att läsa förundersökningar och domar, men skickligheten ligger inte där. Den finns i framställningen, i den intelligenta hybriden av berättande journalistik och samhällsanalys. Det är nattsvart. Och fruktansvärt klargörande.”

Vi vill varmt rekommendera er att lyssna på denna intervju som Jörgen Huitfeldt, Kvartal nyligen gjort med Diamant Salihu. Detta är något som alla, men i synnerhet våra politiker, borde lyssna på. https://play.acast.com/s/390bb1de-cf1e-505b-b0fc-54f1848c1ee7/afffec66-d7e8-4a71-a34d-9ff5ddc2f040

Citaten nedan kommer från inslaget med Diamant Salihu i SVT Dalarna https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/kronika-diamant-salihu

”Jag hoppas att barnen som växer upp i området känner samma framtidstro som jag och mina kompisar gjorde på 1990- och tidigt 2000-tal.

Men jag är tyvärr rädd för att det inte längre är då.

När jag kom till Tjärna ängar 1992 kastades jag in i årskurs ett på Tjärnaängskolan. Jag möttes av klasskompisar som hette Robin, Johannes, Emma, Erika, Pernilla och Sanna. På första rasten spelade vi fotboll ihop. Någon lektion senare fick jag vara med och kasta kråka. Ni vet när man kastar en tennisboll mot väggen, hoppar över bollen när den är på väg tillbaka och ställer sig längst bak i ledet.

Vi pratade svenska på lektionerna och på rasterna. Vi lekte hemma hos varandra i Tjärna Ängar och villorna i Paradiset och Övre Tjärna.”

Han berättar vidare om hur han genom klasskompisarna började spela både fotboll och handboll i de lokala idrottsklubbarna. Genom idrotten fick många vänner som varat för livet men också ett ”andra hem” där alla kände  sig välkomna oavsett ursprung eller föräldrars inkomst.

Inom både skolan och idrotten hade barnen namn från hela världen men majoriteten hade föräldrar födda i Sverige.

Som journalist skrev Diamant Salihu 2014 ett reportage i Expressen om Borlänge och området som han växte upp i.

”Jag berättade om skolklasser där alla elever hade rötter i Somalia. Jag träffade min gamla lärarinna Anneli Palmberg, en av de varmaste personer jag mött och bästa pedagoger jag träffat. Hon slet med samma kraft som hon gjort i alla år.

Jag visste inte hur hon, superläraren, skulle orka klara uppgiften som hon stod inför.

Inget har hunnit förändras på de åren.

Skolan har i dag 90-95 procent barn till utrikesfödda föräldrar.”

Han uttrycker en stor oro över det han ser och konstaterar att de som växer upp i Tjärna Ängar idag inte har de möjligheter som han hade.

”Antalet nyanlända elever har ökat samtidigt som barn till svenskfödda föräldrar och barn till utrikesföräldrar som hunnit etablera sig i Sverige, övergett områdets skolor.

De vill inte att deras barn ska missgynnas.

Vilken förälder vill det?”

Han beskriver olika saker som förändrats i området sedan hans uppväxt och konstaterar att det vi ser idag är resultatet av det utanförskap som tillåtits växa fram.

Alldeles oavsett vad man anser vara grunden till problemen är det detta som hitintills blivit resultatet och det är något vi alla, på ett eller flera sätt, behöver förhålla oss till.

I rollen som journalist kom Diamant Salihu att skriva om brott som begåtts i Stockholms förorter såsom  Järvaområdet, Tensta, Rinkeby och Husby.

Att gängkriminaliteten är ett stort och växande problem i samhället idag är nog de flesta ense om.

Hur det är tänkt att lösas verkar däremot lite mer oklart.

Att politikerna för att visa på handlingskraft på olika sätt försöker bjuda över varandra med åtgärder är ju en sak.

Gärna också med tillägget att de avsatt större summor än sina politiska motståndare.

Frågan är hur verkningsfulla de är. Är det alltid nya utredningar och lagar som är lösningen?

Som bekant har ju myntet alltid två sidor. I förslaget där polisen skulle ges möjlighet till att avlyssna personer som kopplas till gängkriminalitet även om de inte ingår i en brottsutredning går stick i stäv med den rättssäkerhet som kännetecknar ett rättssamhälle.

Detta skulle öppna upp för polisens möjlighet att helt godtyckligt avlyssna dig eller mig utan misstanke om brott, det enda som krävs för att avlyssning får ske är att polisen påstår att du eller jag har samröre med gängkriminalitet. Innan denna avlyssning påbörjas ska det beslutas av domstol.

Vi har ju tidigare skrivit ett inlägg gällande M, L och KD:s (riksdagspolitiker) förslag där de önskar att avlyssning ska få ske av gängkriminell utan brottsmisstanke. På frågan om hur en gängkriminell definierades hänvisade Forsell (M) till att domstolen skulle besluta om vem som skulle få avlyssnas. Nu baserar ju domstolen sina beslut på lagstiftningen som riksdagen, dvs bl a Forsell (M) stiftar. Allt kommer tillbaka till politikerna, eftersom vi som bekant, lever i en demokrati.

Utvecklingen, som de flesta av oss nog inte förstår vidden av, är både komplex och skrämmande.

Samhället verkar i stora stycken tappat greppet.

Ordspråket nedan kan vara tänkvärt i synnerhet för de som lägger väldigt mycket av sin kraft på något som påminner om storytelling eller ”Kejsarens nya kläder”, alltså beskriva verkligheten som de önskade att den vore.

”Bara när vi lär oss av verkligheten kan vi förändra den” Bertolt Brecht